I've been thinking alot about love lately.

Ja det har jag faktiskt. Hur den kan vara så orättvis och sårande.. men ändå så grymt underbar att alla strävar efter den. Jag har varit med om både känslan av att vara i ett lyckligt, fungerande å underbart förhållande..men jag har även varit där när allt börjar rasa ihop.. å när man till sist står där.. olyckligt kär och ensam, å man känner sig verkligen ensam.. oavsett hur många personer som är runt en. Och ibland blir man verkligen frustrerad.. på sin egen situation.. å på andras situation.. på dom som har ngn som bryr sig om dom och älskar dom.. men ändå klagar över hur JOBBIGT dom har det... lr de personer som är så underbara, populära och har ett så bra utseende att dom kan få vem dom vill.. men ändå klagar... när man själv ser ut som man gör och har den personligheten man har.. när man själv är ngn, som just nu iaf.. känns oälskbar.. den enda trösten man har när man sitter där själv å sömnlös på nätterna, tittandes rätt in i väggen, och bara önskar att man hade ngn att bara prata med iaf? är att ingen av dom idioterna fattar hur tur dom egentligen har.